deepestfears

Det handlar inte om vem som är starkast.
Eller vem som kan hålla ut längst.
Vi söker efter mening.
Någon slags anledning att hänga kvar.
Ett sista rop på bekräftelse.
För när någon sveper dig av fötterna,
och du hamnar på knä, blir du sårbar.
Tillräckligt sårbar för att kunna skadas.
Så vem är snabbast upp, du eller jag?
Fastän det alltid är en tävling framåt,
så handlar det alltid om vad vi hade bakom oss.
Vem som vågar låta sig skadas,
för att vara säker på att någon alltid
väntar på att få tvätta dina sår.
Vem som vågar släppa taget om kontrollen,
och falla handlöst ner,
men ändå vara så säker på att
någon står för att fånga dig.
Jag släpper inte.
Jag är alltid först upp på fötter.
Men pojk, du slår mig tillbaka ner
varje gång.
Du får mig tappa taget,
men med löftet om att alltid stå redo
att fånga mig.
Jag tror inte på evig, problemfri kärlek,
men pojk, du är mitt tvivel.
men samtidigt min största räddning

Det handlar om att läka,
kyssa bort sårigheten och
skriva poesi över ärren.
Om att viska att du är vacker
tusen gånger varje natt
och mena det lika mycket varje gång..
Det handlar om att plötsligt finna ljusglimtar
i den gråaktiga världen..
Det handlar om att tappa bort sig i någons famn
och aldrig vilja hitta vägen ut..

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig,
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

/älex
                                                     

2010
Sen första gången jag träffade dig har jag alltid haft dig i mina tankar,
du är med mig överallt - även då jag inte alltid ser dig.
Du är den enda som får mig att vilja kämpa för livet,
för kärleken - även fast jag förut velat skita i allt,
men viljan för att kämpa för kärleken, för oss, är oändlig.
Du är obeskrivlig, lik som mina känslor för dig,
dom går inte att beskriva med ord - dom räcker inte till.
Det finns så mycket jag skulle vilja förmedla när det gäller min kärlek till dig,
men inget jag kan få fram i ord. Inte ens ömma kyssar och tre betydelsefulla ord.
Jag är ingenting utan dig, du är luften jag andas, solen som lyser upp min värld.
Du finns alltid där och bryr dig, det värmer och jag kan säga allt till dig,
kan vända mig till digoch prata om allt utan att känna mig så värdelös,
så som jag alltid fick känna, före dig, före oss.
Du accepterar mig för den jag är, du är den enda som egentligen har vunnit
mitt självförtroende och du har fått mig att se på mig själv helt annorlunda.
Jag är otroligt lycklig och kan inte tänka och vill inte tänka mig ett liv utan dig.
Du har vunnit mitt hjärta och jag kommer aldrig att lämna dig, guds vackraste ängel.
Tack för att du finns, du är mitt liv, du är bara min. Jag älskar dig - til' death my love

Sitting here, can barely stand on my own feet.
One big wish, to my mother. For her, to find love..
But now.. I nearly cant see it, see her happy, it makes me ill,
it makes me feel broken, used, scared and confused.
This is a call from a broken heart. Tonight

/sandra för dig. älex för andra

Nya sår från igår som smärtar såfort jag rör mig. Jag fryser så att
tänderna skallrar trots att det är 30 grader i rummet och alla filtar jag har snurrat in
mig i. De smärtsamma grovt våldsamma rösterna som ekar i mitt huvud,
uppmanar mig till självmisshandel och självhat. Smutskastar mig genom att få mig minnas.
Smärtan och ångesten som river i mig. Får mig att vilja hoppa framför
första bästa tåg, bestraffa mig själv för min existens och smutsiga
andetag som förorenar världen.

//Lollo

Blott ett skal
Utan någon som helst potential
Hon i spegeln är så grotesk
Ett missfoster byggd av fläsk
På armarna har ångesten byggt hus
Och i hjärtat släckt allt ljus
Jag är arresterad av en depression
Varför kan inte allt detta endast vara en illusion

//Lollo

Jag hade aldrig kunnat tro det som precis har hänt
jag känner redan att världen är på väg att lägga sig över mig,
som en våg, av mitt psykiska mående... igen
Kommer jag att falla tillbaka igen?
Jag känner att jag är nu på väg att tvinna bort,
jag får knappt tag i någonting av det jag bär på.
När jag väl försöker undvika tanken av att falla på plats
kan jag inget annat än att gråta och vilja mer och mer.
Varför är det ingen som svarar då jag ringer?
Känner dom precis som mitt gamla jag att dom vill ha mig där nere i all evighet?
Vart är jag på väg?
Försvinner jag nu?
Varför svarar dom inte när jag ringer?
Jag faller än en gång
dom finns inte när jag behöver dom
Varför svarar dom inte?
Hjälp mig.
Det får inte hända igen
Jag vill visa mig stark för honom.
Ge det en chans,
nu när jag behöver dig

/ älex
skriven den 29 November 2010